• English
  • Svenska

Wilhelm Stenhammar

Wilhelm Stenhammar 1871-1927

Tonsättare, dirigent och pianist 

Släkten Stenhammar härstammar sedan 1500-talet från gården Hamra i Västra Stenby socken i Östergötland. Wilhelm Stenhammar växte upp i en musikalisk familj, där fadern vid sidan av en lyckosam karriär som arkitekt, också var en framgångsrik amatörtonsättare. Det musicerades flitigt i hemmet, framför allt vokalmusik, och redan som sjuåring komponerade Wilhelm sina första romanser. Några av dem han skrev som tonåring blev så lyckade att de fortfarande ofta sjungs på romansaftnar. Fram till 1924 komponerade han 110 sånger, av vilka drygt hälften kom ut i tryck under hans levnad. Det var också vokalmusik som, i vidare mening, helt dominerade såväl komponerandet som konsertutbudet i Sverige vid denna tid. Wilhelm Stenhammars konstnärligt högstående bidrag blev därför mycket välkomnade.

Romansproduktionen sammanföll med 1890-talets guldålder inom den svenska lyriken, då diktare som Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt slog igenom. Under denna tid skrev Stenhammar ett tjugotal av sina mest lyckade sånger just till de unga svenska diktarnas alster. Senare skulle diktare som Johan Ludvig Runeberg och Bo Bergman komma att inspirera honom till en lång rad mästerverk

Wilhelm Stenhammar framstår som den främsta och mest mångsidiga musikpersonligheten i Sverige vid sekelskiftet 1800-1900. Han var landets främste pianist och han debuterade 1892, 21 år gammal, som solist i Brahms d-mollkonsert, och han skulle ofta komma att framträda som solist, inte minst i de båda egna pianokonserterna. Men han spelade inte bara solo med orkester, han betraktades också som den främste sångackompanjatören och framträdde ofta med tidens främsta sångare, bland annat John Forsell.

Som kammarmusiker var han synnerligen välkänd, och turnerade landet runt tillsammans med välrenommerade musiker som Aulinska stråkkvartetten. Dessutom var han dirigent och konstnärlig ledare för Göteborgs Orkesterförening 1907-22. Under dessa år introducerade han med stor fingertoppskänsla en rad verk som med tiden kommit att bli standardverk. Han såg särskilt gärna till att hjälpa fram unga svenska tonsättare som Hilding Rosenberg.

För eftervärlden är Wilhelm Stenhammar ändå mest känd som tonsättare. Han producerade sig i tidens alla genrer, utom de sakrala – vilket kanske var en reaktion med det strängt religiösa hemmet.

Han komponerade orkesterverk som uvertyren Excelsior! och två symfonier, två pianokonserter och Sentimentala romanser för violin och orkester, samt en flersatsig orkesterserenad. Inom kammarmusiken väger de sex stråkkvartetterna och en violinsonat tyngst, medan de viktigaste pianoverken är de tre fantasierna och sviten Sensommarnätter.

För solister, kör och orkester skrev han Snöfrid, Midvinter och Ett folk, vilken rymmer den inofficiella nationalsången Sverige, så ofta sjungen av Jussi Björling. Hans operor är Gildet på Solhaug och Tirfing. För scenen skrev han också åtskillig teatermusik, bland annat till uppsättningar av Shakespeares Romeo och Julia, Som ni behagar, Tagores Chitra och Strindbergs Ett drömspel, vilka alla också förekommer som orkestersviter. Kantaten Sången har ett älskat mellanspel som ofta spelas separat. Bland körmusiken bör även nämnas de tre körsånger han komponerade som 19-åring. I alla genrer har han bidragit med verk som bevarats i den levande svenska musiktraditionen.

stenhammar_bio